Dag 7. Ett ögonblick.

Men svårt att komma på något.
Ett ögonblick jag minns varenda sekund av var när jag träffade Felicia McCrady. Tyvärr snackar vi knappt längre.
Det är himla synd, för vi var hur starka som helst tillsammans innan.

Första gången vi träffades var på dagis. Hon bodde i Jkpg och flyttade ut till Bankeryd. Vi visste att det skulle komma en ny till våran grupp. Så när dom skulle komma stog ju självklart alla i hallen och väntade nyfiket.
Jag minns allt så himla väl, gula väggar, röda krokar där det hängde regnkläder, den stora röda mattan i form av en nyckelpiga.
När hon kom då så var ju alla nyfikna och lalal. Sen går jag fram.
- Hej vad heter du?
- Felicia.
- Jag med!
Vi bara kollar på varandra. Och börjar asgarva! Inte lite heller, asså huuuur länge som helst.
Efter det var det vi 2. Hela tiden och överallt. Vi blev kära i samma killar när vivar små. Var jämt utanför skoltid.

Fillan betyder fortfarande massa för mig. Hon är min lilla pingla från barndomen och jag släpper aldrig henne.
Vi träffas ibland på bussen eller på stan. Och det är fortfarande likadant mellan oss. Det spelar ingen roll vad vi säger till varandra så klickar det och vi börjar garva.

Hon är en såndär tjej man aldrig kan få nog av.
Och jag är fruktansvärt glad att vi hade varandra, och fortfarande har.
Fast på avstånd.
♥